Etnografiska Museets Park

Hösten 2022 blev LAND inbjudna av Etnografiska museet till en parallellskiss med syfte att ta fram ett förslag på framtida utveckling av deras museipark. Syftet var att locka fler besökare till museet genom att skapa en mer attraktiv och aktiv utomhusmiljö. Önskemålen var att tydliggöra entrésituationen, skapa bättre förutsättningar för barnfamiljer samt att aktivera parkens outnyttjade delar.

Museet ligger i ett fint parksammanhang mellan Djurgårdsbrunnskanalen och Gärdet, men problemet är att få hittar hit. Huset är indraget från parkvägarna runtom där folk rör sig, och såväl huvudentrén som bientréerna är otydliga. Det är svårt att se något av museibyggnaden, speciellt sommartid. Stora uppvuxna lövträd och en mer småskalig lummig trädgårdskaraktär mot Corson mellan Etnografiska och Tekniska museet bidrar till detta. Entréer och visibilitet på både kort och långt avstånd har därmed varit nyckelfrågor i projektet.

Utifrån analysen tog vi fram tre grundprinciper att jobba utifrån med syfte att locka in fler besökare till parken och museet.

• Öppna upp och bjuda in: Tydliggöra entréerna, öppna upp visuellt så att museibyggnaden framträder tydligare, skapa en tydlig plats framför museet med aktiviteter.
• Spänning från när och fjärran: Introducera objekt som syns, eye-catchers som fungerar som dragare, objekt som signalerar någonting på håll och något annat när man står nära. Skapa en sekvens av händelser och upplevelser som startar vid entrén och leder ända in i museibyggnaden.
• Hemlig värld att upptäcka: Utnyttja parken som en dold resurs. Introducera en sammankopplad slinga som besökarna får upptäcka på egen hand. En slinga med olika händelser som stimulerar olika sinnen och olika åldrar.

 

Museet och dess olika föremål har gett en oss en riktning i den känsla vi vill att parken ska förmedla. Och i formgivandet av de objekt som ska åstadkomma denna känsla. Föremålen präglas av hantverksskicklighet, i ärlighet mot materialen och i konstruktionerna. Man kan begripa hur saker och ting är sammanfogade. Det är low-tech snarare än high-tech. Och det är low-tech på ett sätt som gör att man lär sig mekaniken och hur saker och ting hänger ihop. Det finns en nyckel att förstå och den är läsbar i konstruktionen. Till synes primitiv men testad och förfinad under lång tid i samklang med behoven och förutsättningarna. I detta tillstånd vittnar föremålen om den mänskliga kroppens prövande. Yxans huggmärken i träet, den virade trådens spändhet över de sammanfogade delarna, den drejade krukans sneda överkant. Det skeva blir det sköna, i det grovhuggna framstår det raffinerade mycket tydligare. Det perfekta står som en kontrast mot det anspråkslösa.

I samklang med detta fogas vår tids formgivna objekt till parken. Objekt som är unika och karaktärsdanande. Objekt som rör sig och låter, som skapar ett nytt sinnligt lager.

Uppdrag: Inbjuden skisstävling, vinnande förslag
Beställare: Världskulturmuseerna
Projektgrupp: Anders Kling, Ida Sjöberg, Alice Hammar och Lars Håkansson
Samarbeten: AndrénFogelström (lekskulpturer), Black Ljusdesign (belysning)
År: 2022

 

 

 

 

Ett nytt entrétorg

Mot Museivägen och den norra entrén skapas en torglikande yta som är öppen och kan fånga upp folk och rörelse från flera olika punkter. En yta där museets verksamhet kan flytta ut och annonsera sig mot de förbipasserande. En yta som är flexibel nog att rymma ett flertal olika aktiviteter av olika storlek och tempo som utomhusverkstad, skyltning för museets utställningar och verksamhet. En plats att samlas vid, stämma träff på.

Torgytan är grusad, den möter i kanterna band av granithällar. En bredare matta av hällar leder fram till huvudentrén. Närmast fasaden anläggs ett trädäck som fungerar som utomhusverkstad och som även kan spärras av utifrån verksamhetens behov. I gruset sparas befintliga träd, träd som stammas upp och friställs så att bygganden framträder tydligare. En större planteringsyta med perenner anläggs mot Corson och fungerar som ett vackert blickfång när man rör sig parallellt med museet.

 

En vindlande färd mot museet

Vid parkentrén mot söder lockas besökare upp genom lekfulla objekt man ser på håll och som leder en in i parken, genom belysning och genom en vattenränna som sträcker ut en lång arm ända från museets uteservering ned till denna entré. Ett vatten porlar här, en dialog upprättas med Djurgårdsbrunnskanalen.

Vattenrännan består av stenblock av olika storlek. Grova stenblock som är lagda direkt i parken. De är placerade efter varandra och med släpp. I släppen länkas stenarna ihop av en ränna i stål, lite som i en hängränna leds vattnet i bryggor mellan stenarna. Stenarna i sig är urhuggna – spårade – där vattnet leds. Ibland är det grovhugget, ibland är spåret polerat. Rännan varvas i bredd – ibland smal, ibland bredare bildande som små vattensamlingar eller fågelbad. Lutningen varierar, vattnet rinner stundom långsamt, ibland snabbare, små vattenfall skapas. Man kan läsa vattenrännan som en naturlig bäckfåra eller ett av människan sammanfogat och skapat objekt. De tunga stenarna knyter den till marken, till jorden. Hängrännorna i stål är det lekfulla, mekaniken.

Andra objekt är en serie unika lekskulpturer som placeras medvetet för att både vara lockande på håll, inbjuda till interaktion och lek, och samtidigt leda besökare vidare in i parken upp mot museibyggnaden. Lekobjekten är alla inspirerade av museets samling och dess hantverksskickliga och sinnliga kvaliteter. På håll uppfattar man lekskulpturerna som lockande sfärer varsamt utplacerade i parken. Närmare läser man materialens taktila egenskaper. Lekskulpturerna är belysta inifrån för att skimra magiskt under sensommarkvällar och locka stora och små till parken även under årets mörkare månader.

 

Hemlig värld att upptäcka

I parken anläggs en slinga som rör sig bort från entrézonernas mer programmerade ytor in i parkens mer okända vrår. Slingan rör sig i harmoni med topografin, en smal upptäckarstig mellan stationer som en kontemplationsplats där parkens vilstolar ställs upp, ett sagoträd – en fantastisk befintlig ek med krokiga långa grenar som fungerar som en hängställning för objekt som skapats i museets verkstad, det japanska tehuset, tillfälliga utställningar och sedan ned mot scenen och uteserveringen.