Tre stadsbyggnadsmedskick till nästa majoritet i Stockholms stadshus

Skrota Stockholmsmodellen
”Stockholmsmodellen” innebär att byggaktörer tar initiativ och föreslår nya exploateringsprojekt. De letar reda på lämplig mark – potentiellt byggbara tomter – och kontakter sedan stadens tjänstemän som prövar frågan. I de flesta andra städer sker det motsatta. Staden pekar ut var exploateringar kan ske, drar upp riktlinjerna och kontaktar därefter byggaktörerna.

Stockholmsmodellen tillkom på 1990-talet. Då var bostadsbyggandet begränsat. Modellen där byggaktörerna var aktiva och kom med egna idéer om vad de vill göra på kommunal mark sågs som föredömlig. En samverkan mellan marknad och stad som kunde garantera ett byggande även i sämre tider.

Men Stockholmsmodellen har sedan länge spelat ut sin roll. I en tid då det finns ett intresse att bygga i hela Stockholm finns ingen anledning att låta marknaden – byggaktörerna – bestämma var det ska byggas. Stockholmsmodellen innebär att staden avhänder sig stadsbyggnadsinitiativet. De fogas in i ledbanden och har svårt att säga nej med hänsyn till bostadsbrist och politisk vilja. Primärt handlar det om makten över byggandet.

Ca 50% av exploateringskontorets markanvisningar sker via Stockholmsmodellen. De flesta av projekten berör mindre plättar i redan färdiga bebyggelsestrukturer, s.k. infills. Byggaktörerna nosar upp dessa, tar fram ett förslag tillsammans med en arkitekt, kontaktar sedan exploateringskontoret som i sin tur pratar med stadbyggnadskontoret. Sedan är bollen i rullning.

Logiken i infill-projekten är att dra nytta av den färdiga strukturen. Där det redan finns vägar, parker, service, där ledningarna ligger som spön i backen. Där det bara är att koppla upp sig. Bra, kan man tycka. Kostnadseffektivt. Men faktum är att många av projekten inte tillför något själv. De vegeterar istället på en struktur som i mångt och mycket redan fungerar. Som tydligast blir det i innerstaden. Där det är som tätast. Där plättarna är små tomrum, välbehövliga pauser i stadsmönstret. Pauser, mellanrum som består av en bit sparat berg, en knölig yta där två vägar möts, ett tomt hörn i slutet av en radda hus. Dessa pauser som är så viktiga i en stad. Det som skapar andrum, ett bra solläge, ett informellt häng. Resterna av ett naturlandskap. Som skapar en förståelse för vad som en gång varit. Under många år har dessa små ytor sakta byggts igen och ju färre de har blivit, ju närmre har förtätningsivern krupit det tidigare otänkbara: Att bygga på parkmark.

Och något har hänt. Bara på Södermalm finns en handfull projekt som sträcker ut sina tentakler i befintliga parker. På väg att uppföras är allmännyttans kvarter i västra delen av Rosenlundsparken. 220 lägenheter ska byggas på det som idag är park. 1/3 av parken försvinner för att göra stadsdelen ”mer levande och innerstadslik”. Ett annat exempel: På utställning och troligen snart antaget är de ca 35 bostäder, varav flera radhus, som ska byggas i södra kanten av Högalidsparken. Parken ”förlängs” heter det (gröna ytor på husens tak) och exploateringen ska ”stärka centrala Stockholm genom att skapa täta och attraktiva stadsdelar med blandat innehåll och offentliga miljöer av hög kvalitet”. Ett mindre flagrant ingrepp kan tyckas men Högalidsparken får en helt annan inramning. Den park som idag har fria sidor runt om får en vingklippt fjärde sida. Ett tredje projekt som inte kommit lika långt är de 80 bostäder som planeras i Tjurbergsparken vid Helgalunden, bakom gamla Teaterhögskolan – Paul Hedqvists funkispärla. På stadens hemsida står det att ”Tjurbergsparken idag har relativt lite besökare och det finns vissa trygghets- och tillgänglighetsproblem”.

Några av flera exempel. Parkmark som byggs bort. En bortbyggd park kommer aldrig tillbaka. Det är som en älv som det byggs ett kraftverk i. Den förstörs för all framtid. Värden går förlorade, värden som är oåterkalleliga. Varför kan man undra? För att råda bot på bostadsbristen? Knappast. Tillskottet är alldeles för litet. För att bygga ”stad”, stärka ”trygghet”? I innerstaden låter det mest som tom retorik. Nej, det handlar om pengar. Markförsäljningarna genererar stora förtjänster. Förtjänster som kan stoppas in i andra projekt och kanske till och med i andra kommunala budgethål. Det är ett synsätt där stadsbyggande betraktas som en slags näring. En näring som kan finansiera tillväxt, där medel inte sällan förflyttas från ytterstadsprojekt till investeringstunga innerstadsprojekt som tex Hagastaden.

Och utanför innerstaden sker det ännu fler infills. Det sker mer omärkt där. Det kan tyckas enklare. En smalhusstad från 30-talet, ett grannskapscenter från 50-talet, ett stycke miljonprogram från 1970. Allt är glesare, det finns fler luckor att fylla. Men svårigheten är kanske ännu större. Strukturen inte lika vedertaget uppskattad. Förstaden består av en massa kopplingar och värden. Gröna korridorer, vatten, natur, topografi. Det som är lämnat, är ofta det finaste. Det som bebyggelsen vänder sig mot, godlägena. Det finns en balans mellan det byggda och naturen som är oerhört finstämd. På sina ställen, där det är som bäst, är det nästan så att byggnaderna och naturen är ett. Finstämdheten är så intrimmad att den nästan är omärklig och det är först när den försvinner som de förlorade värdena uppenbaras. Som nedanför Hägerstensåsen vid Personnevägen. Där tre punkthus har ställts mitt i den dalgång som skiljer Hägerstensåsen från Västberga. Det dalstråk som likt många andra dalstråk är ett av ytterstadens viktigaste stadsbyggnadselement. Grönytor som skapar viktiga förbindelser som en del av en överordnad grönstruktur. Så här skrev Holger Blom 1948 om just parken nedanför Hägerstensåsen: ”I de nya stadsdelarna åtskiljas bebyggelsepartierna genom parkstråk, som ge trakten en individuell prägel. I parkbältena förläggs rekreationsanläggningar av olika slag: lekplatser, idrottsplatser, tummelfält, friluftsbad, promenadvägar, friluftsfora m.m.” Stockholm och hela landets folkhemsbygge är unikt. Låt inte dessa kvaliteter plottras sönder och förstöras av enskilda klumpiga tillägg.

En annan effekt av Stockholmsmodellen är att den låser upp resurser på ett redan underbemannat stadsbyggnadskontor. Handläggare blir upptagna med enskilda småprojekt som genom sin komplexitet (speciellt i innerstaden) kräver stora personella resurser. Och många av projekten blir inte ens av. De är redan från början så orimliga att det borde kastas i papperskorgen med en gång. Men stadens tjänstemän kan bara tiga still för förkunnelsen i Stockholmsmodellen kräver att de handläggs som vilket ärende som helst. Bollen rullas, komplexiteten innebär att handläggningstiden utökas. Byggaktörerna blir frustrerade (med all rätt) och röster höjs att planeringen är alltför krånglig och tar för lång tid.

Stockholmsmodellen må vara lätt att motivera politiskt. Det kostar lite, det genererar medel till kassan. Och alla infill-projekt är inte dåliga. En ambitiös byggaktör och en duktig arkitekt kan skapa mervärden. Men det kräver en förståelse för sammanhanget. Det kräver stor noggrannhet och en målmedvetenhet att löpa linan ut till sista spadtaget. Det finns en plikt i det där. Att alla de goda föresatser som målats upp också förverkligas. Även då bostadsrätterna redan sålts. Men till syvende och sist handlar stadsbyggnad om sammanhang och Stockholmsmodellen begriper sig inte på sammanhangen, den ser bara till det enskilda projektet. När staden avhänder sig planeringsinitiativet och överlåter den till marknaden leder till ett stadsbyggande som inte förstår var stadsutvecklingen gör störst nytta. Istället hamnar fokus på det enskilda projektet. Ett punkthus här, några radhus där. Projekt som riktar strålkastarljuset bort från Stockholms verkliga utmaning: Att minska segregationen och utveckla en social bostadspolitik.

Fördjupa översiktsplanen
I den nyligen antagna översiktsplanen för Stockholm finns några goda föresatser och intressanta initiativ. Ett sådant är att koppla ihop staden i öst-västlig riktning genom s.k. ”urbana stråk”. Ett annat är att utveckla mindre lokala centrum. Två uppspel som på välkomnande sätt kan skifta fokus från innerstaden till förstaden.

Urbana stråk innebär i korthet att bygga om och längs med flera 1960-70 talens trafikala matarleder. Örbyleden, Hanstavägen, Södertäljevägen är några exempel på en infrastruktur som med dagens synsätt ter sig obsoleta. Frikopplade ligger de där i glappen mellan olika förorter och delar av. Genom att bygga längs dessa tänker sig staden slå två flugor i en smäll. Dels finns mycket mark att bygga på i ”attraktiva lägen” (i vart fall geografiskt attraktiva, det talas om 100 000 nya bostäder). Dels kan staden kopplas samman i öst-västlig riktning. Något som kan råda bot på en av Stockholms riktiga akilleshälar: att allt hela tiden graviterar mot navet i mitten – innerstaden. Dessutom är oppositionen mot att bygga längs lederna förmodligen liten – få ”berörs” helt enkelt. Att bygga längs en väg ter sig enklare än i naturområdet bakom husknuten.

Att utveckla mindre lokala centrum är en komplettering till förra ÖP:n där staden skulle utvecklas i åtta tyngdpunkter. Båda utgår från samma idé. Att stärka redan befintliga tyngdpunkter som Farsta och Vällingby samt mindre lokala centrum såsom Björkhagen och Axelsberg.

De urbana stråken och utvecklingen av centrumen är intressant men hur ska det förverkligas? Bullrande trafikbarriär som görs om till levande stadsrum är en lockande tanke. Men att bygga om trafikseparerade leder kräver en annan slags planering. Det krävs en fördjupning av översiktsplanen och en områdesplanering som till stora delar saknas idag.

Områdesplanering är något som länge efterfrågats bland stadsplanerarna i Stockholm. En brygga mellan översiktsplanens generella riktlinjer och detaljplanernas mer snäva utgångspunkter. 2014 reorganiserades stadsbyggnadskontoret där kommunen delades upp i olika geografiska områden med ansvariga områdesstrateger för respektive del. Det var ett sätt att ta tillbaka initiativet till stadsbyggnadskontoret, att få en arm i verkligheten. Men resurserna är får få och områdesplaneringen skjuts hela tiden på framtiden. Stockholm med sin stora expansion och komplexa frågor behöver en mellannivå i planeringen. På lägre nivå finns mängder av styrdokument inom staden, alltifrån hur breda gator bör vara till möbleringsprogram och trädgropsritningar. Och översiktsplanen ser ”möjligheter” men ger ingen vägledning var och hur. En fördjupad översiktsplan skulle fånga upp och konkretisera många av de frågor som idag blir hängande mellan det detaljerade och det strategiska.

Bygg en märkespark!
När man frågat stockholmarna vad det värdesätter mest i sin stad svarar de park och natur. Innerstaden har sina vattenrum, sina större parker. Förstaden har sin natur. När Stockholm förätas handlar diskussionen ofta om att vidmakthålla det som finns, sällan att utveckla nytt. Varför inte ta tillfället i akt och bygga nya stora parker? Under denna mandatperiod har investeringar i parker och natur skett även på platser som inte är direkt knutna till varje exploateringsprojekt. I ”Ett grönare Stockholm” flyttas investeringsmedel runt där det gör som ”störst nytta”. Det är välkommande, men det behövs mer. Investeringsmedlen i ett ”Grönare Stockholm” sker utspritt i flera projekt, som riskerar att bli små rännilar. Det behövs stora, fokuserade satsningar. Det sker på andra håll, i andra stora städer, som växer.

Att bygga park: ter sig inte det mycket mer samtida än att profilera staden via nya märkesbyggnader? Och kanske mer ”effektivt”. The High Line i New York är som bekant en av stadens mest besökta turistattraktioner. Central Park ligger också däruppe i toppen.
Varför inte utveckla Järvafältet till en ny stor stadspark? Kring Järvafältet sker idag en mycket kraftig expansion. Låt Järvafältet bli den park där befintliga och nya boenden träffas, en mötesplats för hela nordvästra Stockholm. Boenden från Rinkeby, Kista, Husby, Barkabystaden (där det idag byggs 10 000 nya bostäder). Det finns en enorm potential i ett kulturlandskap med 1000-åriga anor. Men idag hittar få ut hit. Det fordras ett helt nytt gångvägssystem, nya målpunkter. Saker sker redan här men endast punktvis. Det behövs ett sammanhållet program för hela fältet. Något som håller ihop och utvecklar det till en park.

Eller bygg en Stockholms botaniska trädgård vid Brunnsvikens strand! Nedanför Naturhistoriska museet på andra sidan E18 finns ytan, sammanhanget, möjligheten, historien. Använd Bergianska trädgården som utgångspunkt och inlemma denna. Här finns ju redan fröet till en botanisk trädgård! Utnyttja närheten till universitet. I Kräftriket, nästgårds, återfinns Stockholms recilienec center med ledande forskare i miljö- och klimatfrågor. Involvera dessa. Låt parken på ett pedagogiskt sätt fånga upp samtidens stora fråga: Hur samhället rustas för klimatförändringarna.

//AK

Författare: Anders Kling
Publicerad i: Tidskriften arkitektur
År: Juli 2018